Till de kristna i Åbo 

Gemensam 100-årsfest för Martins församling, Mikaels församling och Åbo svenska församling i Logomo 10.10.2021 

(Puhe suomeksi)

Det är trevligt att fylla år, särskilt jämna år. Man får gratulationer, blommor, gåvor, vackra och värmande ord. På basis av mina erfarenheter för en vecka sedan vet jag vad jag talar om. 

När jag idag får gratulera församlingar, som är tio år äldre än jag, har jag tyvärr inga gåvor med mig, inte ens några blommor. 

Däremot kan jag framföra en hälsning från en person som är en verklig specialist när det gäller stadsförsamlingar. Jag känner ingen som skulle ha grundat och med sina brev vårdat och väglett så många stadsförsamlingar som han. 

Jag har nämligen med mig ett sådant här herdabrev, Paulus brev till de kristna i Åbo – så som jag har läst och tolkat det! I det följande vill jag delge er några utdrag ur det brevet. 

Det nuvarande läget 

Religiositeten inom vår kulturkrets präglas som bekant idag av två tydliga trender. 

Å ena sidan pekar de kurvor neråt som beskriver medlemskapet och verksamheten inom de gamla traditionella kyrkorna. 

Å andra sidan ser vi hur den så kallade nyandligheten allt mera breder ut sig dessa år. Mänskorna söker stillhet. Man mediterar i olika former. Man räknar med att det finns en osynlig övernaturlig verklighet som är större än oss och vars närvaro och närhet vi kan erfara både i vårt inre och ute i naturen. 

Dessa två strömningar i tiden tycks vara uttryck för en ännu starkare strömning, en verklig megatrend. Den här starka strömningen är den individualiseringsprocess som tog sin början redan under den så kallade upplysningen för tre hundra år sedan. Den tycks nu kulminera och därvid med en väldig kraft skaka om gamla institutioner, till och med samhällen och kulturer. 

Mänskornas liv bestäms och formas inte längre av utomstående auktoriteter. Viktigast i livet är nu en autentisk, äkta relation till det inre jaget. 

När man börjar lyssna mera till de inre rösterna än till rösterna från tradition och institution, försvagas givetvis de senares auktoritet, betydelse och inverkan. Tillhörigheten till en yttre gemenskap grundar sig nu allt mera på kritisk prövning och personligt val. 

Det här innebär att kyrkans och övriga institutioners auktoritet och position såväl i individernas föreställningsvärld som inom samhället i stort är allt mera beroende av dessas trovärdighet, vilket i och för sig är en positiv sak.  

Individualiseringsprocessen leder alltså till radikala förändringar på det kulturella och institutionella planet. Men dess följder på det personliga planet är inte mindre radikala. Allt oftare upplever dagens mänska rotlöshet, utanförskap, meningslöshet och ideologisk hemlöshet.  

Det är därför inte överraskande att vi samtidigt har fått det ovan nämnda ökade intresset för andlighet i olika former. Mänskorna söker efter den förlorade meningen med livet, nya gemenskapsformer och meningsfulla mål att arbeta för. Skaran av sökare är nu i tydlig tillväxt. 

Paulus budskap till församlingarna 

I det här läget nås ni av budskapet från honom som är den verkligt sakkunniga ”konsulten” för stadsförsamlingar, aposteln Paulus. Vad har han att säga er som nu firar 100-årsjubileum? 

Den inledande hälsningen från honom är den samma som i ett av breven till de kristna i staden Korint: 

”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi alla får av Gud kan trösta var och en som har det svårt” (2 Kor 1:3,4) 

Den första saken som han nämner efter den här uppmuntrande hälsningen är det som han ville framhålla genast i början av sitt brev till de kristna i Rom: 

”Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror…” (Rom 1:16) 

Skäms alltså inte för evangeliet om Jesus Kristus, kära Åbobor! Tro på er sak! Kom ihåg att ni äger och förvaltar en skatt, som är ytterst värdefull och viktig för Åboborna, en skatt där det är fråga om liv och död, en skatt med avgörande betydelse för Åbobornas framtid här och i den värld som kommer! 

Kom också ihåg att till det glada evangeliet om Kristus hör levnadsregler som syftar till kärlek och rättvisa, humanitet och medmänsklighet i vårt personliga umgänge och ute i samhället! Ni står på det äkta och goda livets sida, ni är med om att bygga en god framtid för individ och samhälle. Ni är också med om att hela det som gått sönder i mänskornas liv, att stå vid deras sida när inget mera är att göra. 

Tro alltså stadigt på er sak och håll den frimodigt framme bland Åboborna! Era höga kyrktorn är ju glada utropstecken i stadsbilden!  

¤ Härefter vill Paulus uppmuntra er genom att berätta om vad han en gång fick uppleva en natt i staden Korint. Den här upplevelsen hade då gett honom nytt mod och en nytändning i arbetet i ett läge då han hade varit nära att misströsta och ge upp inför en mängd svårigheter. 

I Apostlagärningarna berättas det så här om den ganska avgörande upplevelsen: ”En natt sade Herren till Paulus i en syn: ´Var inte rädd utan fortsätt att predika och låt dig inte tystas, ty jag är med dig. Ingen skall angripa dig och göra dig något ont; här i staden är det många som hör till mitt folk.´ Paulus stannade kvar där i ett och ett halvt år och undervisade dem om Guds ord” (Apg 18:9,10). 

Här i staden är det många som hör till mitt folk. Alltså: Kära Åbobor, församlingsmedlemmar och herdar! Var inte rädda, sjunk inte ner i hopplöshet, ge inte upp utan fortsätt! Gud är med er, och Han har mycket folk också i den här staden! Många av dem kommer inte till era gudstjänster eller andra samlingar, men de ber i hem och arbete, de ber om kraft att orka i olika svårigheter, de ber om beskydd och ledning i livet, de ber för sina kära. I er stad finns det mera tro än vad ni tror! Ni har en hemlig bundsförvant i många Åbobors hjärtan – för att anknyta till vad ärkebiskop Nathan Söderblom sade till teologie studenterna i ett läge då också mörka moln tornade upp sig på kyrkans himmel. 

¤ I hälsningen, där Paulus vill uppmuntra och inspirera er idag, nämner aposteln han också en annan upplevelse som han hade i en annan stad i Grekland, i självaste Aten. Också om den här upplevelsen berättar Paulus arbetskamrat läkaren Lukas i Apostlagärningarna: 

”Paulus stag fram inför Areopagen och sade: ´Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting. När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. Gud … är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till…” (Apg 17:22,23,27,28). 

Också i er stad, bästa Åbobor, finns ett altare där det står ”Åt en okänd gud”, inte endast ett utan tusentals. Åboborna är inte alls så sekulariserade och irreligiösa som det ser ut. Hos er breder den så kallade nyandligheten allt mera ut sig.  

Många vill inte kalla det här sökandet efter andlighet religion, men många har omedvetet i sitt inre och ute i naturen ett heligt altare med inskriften” Åt en okänd gud”. Vid de här altarna stillar man sig, man mediterar och erfar den heliga närvaron av en verklighet som är större än det vi ser. 

I det här läget är era församlingar kallade att försöka ge namn åt de här namnlösa altarna genom att påminna om att Gud inte är långt borta från någon enda av oss, ”ty i honom är det vi lever, rör oss och är till”. I Gud lever vi, rör vi oss och är till oberoende av om vi tror, tvivlar eller förnekar. ”Du omger oss på alla sidor, jag är helt i din hand” – så uttrycks ju saken i en av psalmerna i Psaltaren (139:5). 

Du. Det här är det ord som den växande skaran av sökare har tappat bort och som man nu trevande söker i nyandlighetens marker. Den större verklighet som sökarna räknar med är opersonlig, ansiktslös, namnlös. Er uppgift som församlingar och församlingsmedlemmar är att försöka hjälpa dessa sökare att upptäcka och känna igen det som de nu söker. Då kan de också hitta ordet som de har tappat bort, ordet Du. Då kan de börja använda det ordet igen och skriva det på sina namnlösa altaren. 

Härvid går det som det gick för kyrkofadern Augustinus, när det plötsligt gick upp för honom att han under ungdomsårens rastlösa irrfärder hade omedvetet sökt Honom, som han nu fick säga Du till: ”Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig.” 

¤ Avslutningsvis påminner Paulus er om en sak, som också kan ge uppmuntran och tröst. Han konstaterar nämligen att det tändande och inspirerande lösenordet för kyrkan aldrig har varit ordet ännu, utan ordet redan.  

Den kristna kyrkans speciella glädjeämne är nämligen inte att det ännu är något kvar av det gamla goda som man har ägt och upplevt. Kyrkan gläder sig i första hand över att det redan nu syns tecken på något nytt, en ny framtid. 

Paulus kan berätta att den Heliga anden och dess gåvor förebådar denna nya framtid. De utgör en borgen, en säkerhet för den framtid som utlovas. Därför får vi tro att där Andens frukter visar sig – kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet, till och med självbehärskning – där är Guds rike, en ny skapelse, redan nu i färd med att bryta fram i kyrkans och församlingens liv. 

I tro på det här löftet sjunger vi i den medeltida hymnen: ”Där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud.”- Ubi caritas et amor, Deus ibi est. 

¤ Inför de här inspirerande vyerna som Paulus öppnar för er får ni nu försöka se efter var framtidens kyrka håller på att bryta fram i era egna församlingar, var den önskade framtiden åtminstone delvis redan är här. Sådana här glädjande och inspirerande förebud om framtidens kyrka kan, tror jag, upptäckas   

• där traditionella och nya gudstjänster planeras och genomförs tillsammans så att budskapet berör, gläder, tänder, 

• där Bibelns budskap tolkas och uttrycks så att mänskorna får uppleva dess aktualitet, livsnärhet och förmåga att ge mål och mening åt arbete och liv, 

• där man får upptäcka att det är möjligt att tro på Bibelns budskap och Gud med bevarad intellektuell ärlighet, 

• där det uppstår nya former av gemenskap, där man tillsammans undrar och frågar, söker och finner, tvivlar och tror, stillar sig och ber, planerar och handlar, 

• där församlingens medlemmar och andra inte är enbart föremål för verksamheten utan i allt högre grad planerare och aktörer med förtroende och ansvar, 

• där man i alla väder står vid den lilla, utsatta och marginaliserade mänskans sida, 

• där församlingen engagerar sig för den skapelse som allt mera högljutt ”ropar som i födslovåndor”(Rom 8:22), 

• där man i alla situationer och beträffande alla grupper av mänskor handlar så som kärlek, rättvisa och jämlikhet kräver, 

• där kyrkan framstår så trovärdig och trygg att mänskor självklart vänder sig till henne i livets olika situationer. 

Om Paulus skulle få se den här listan, kunde han förhoppningsvis konstatera: 

Om ni lever och verkar på det här sättet kan ni redan nu få en skymt av framtidens kyrka, till och med av det rike som är ”rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden”, såsom jag framhöll när jag ville ge de kristna i Rom mod och frimodighet (Rom 14:17). 

John Vikström