Hundra år av öppenhet, gemenskap och helighet

Tal på Åbo svenska församlings 100-årsfest 24.10.2021

Följ med en stund till Åbo, hösten 1921! Åbo Underrättelsers första sida en dag i september är fylld med annonser som bjuder ut privatlektioner i pianospel, solosång, dans och främmande språk.

Det ordnas travtävling på hippodromen med efterföljande prisutdelning på brandkårshuset. Den som behöver anlita en privatdetektiv kan ringa Laaksonen på nummer 2300.

Posttåget till Helsingfors avgår klockan 7:10 och ankommer 13:15 – resan mellan Åbo och Helsingfors tar alltså sex timmar.

Nyheterna från den kommunala förvaltningen känns konstigt bekanta: ”Stadsrevisorn lägger fingret på en sjuk punkt. Förvaltningen är icke effektiv.”

I den här staden och i den här tiden grundades Åbo svenska församling.

Det är en tid där det moderna finländska samhället börjar ta form efter de oroliga åren kring självständigheten och inbördeskriget.

Åbo svenska församling är jämngammal med många samhällsinstitutioner som är viktiga ännu idag, till exempel den allmänna läroplikten, kommunfullmäktige, Åbo Akademi och Ålands självstyrelse och en konsekvens av samma språk- och kyrkopolitiska strävanden som ledde till att Borgå stift grundades några år senare.

Men det är också en eländig tid, rent mänskligt.

I Åbo Underrättelser den 24 oktober 1921, för exakt hundra år sedan idag, ingick de sedvanliga meddelandena över döpta och döda i de fyra centrumförsamlingarna. Bland de 18 församlingsmedlemmar som avlidit var 12 under 50 år och av de här 12 under var fem barn och unga. Det är en hjärtskärande lista.

I en stad där institutioner grundats på 12- och 1300-talen känns tiden från 1921 till idag lite futtig, men i ett mänskligt perspektiv har mycket förändrats.

Åbo svenska församling. I hundra år har staden och modersmålet gett ramarna för församlingsgemenskapen. Idag firar vi hundra år av öppenhet, gemenskap och helighet.

Åbo svenska församling: Vi firar hundra år i en stad där det varje dag rinner nytt vatten under broarna

Det låter som en kliché, men jag säger det ändå: det har runnit mycket vatten under broarna sedan 1921, för det här är en stad där det rinner vatten under broar. Det är en stad där det byggs nya broar, tre stycken bara under den tid jag bott i staden, och där nya broar ändrar våra sätt att se på och röra oss i vår omgivning.

När domkyrkoförsamlingen år 1921 delades i fyra delar var Åbo en liten stad som geografiskt sträckte sig från Kuppisgatan till Bangårdsgatan och omfattade en yta om bara 23 kvadratkilometer. Utanför rutstaden såg kommungränserna ut som om de ritats av en ettåring eftersom staden sprängt sina ramar, men den gamla kommun- och sockenindelningen ännu fanns kvar.

När kommunala och kyrkliga gränser ändrats har Åbo svenska församlings geografiska område utvidgats. På det område Åbo svenska församling verkar idag fanns det år 1921 sju självständiga kommuner: Åbo, S:t Marie, Kakskerta, Patis, S:t Karins, Kustö och Pikis. Församlingens yta har vuxit från 23 till 396 kvadratkilometer.

Idag bor det 229 000 invånare i Åbo och S:t Karins, ungefär tre gånger fler än 1921. Åbo är inte en pulserande metropol, men ändå en stad som präglas av att folk flyttar in och flyttar ut.

Vid stadens universitet och lärosäten studerar närmare 50 000 personer. Varje höst kommer nya studerande med tåget, medan andra flyttar vidare till nästa steg i livet. I staden bor det numera över 20 000 invånare med annat modersmål än finska eller svenska. Det finns över 55 000 enpersonshushåll.

Åbo svenska församling är en småstad i storstan – vi är ungefär lika många församlingsmedlemmar som det finns invånare i Närpes stad – men det som händer med städerna Åbo och S:t Karins och deras invånare påverkar också Åbo svenska församling.

Ibland skakar det om och ger ny mening och riktning åt verksamheten, som det till exempel gjorde under flyktingvågen 2015.

Vi firar hundra år i en stad där det varje dag rinner nytt vatten under broarna och där det bästa församlingen kan göra är att vara redo och öppen inför behovet av att bygga nya broar till alla dem som bor i och kommer till våra städer.

Åbo svenska församling: Vi firar hundra år med en församling där det finns en vila i att få använda sitt eget språk

Gemensamma kyrkofullmäktiges sammanträden inleds med andakt och psalmsång. Vi som är ledamöter från Åbo svenska församling har två psalmböcker vid våra platser och ofta har den kyrkoherde som håller inledningsandakten valt en psalm som fungerar på båda språken.

Efter 11 år har jag insett att det här är svårare än det verkar, för trots att psalmens innehåll och melodi är den samma, är psalmens betoningar och dramatiska kurva olika på svenska och finska.

Ta en sådan psalm som ”Den blomstertid nu kommer.” Inget problem med den första strofen: Den blomstertid nu kommer/Jo joutui armas aika. Men när vi närmar oss den tredje versen, den där vi hör fåglar sjunga och linnut laulujansa visertää kauniisti, kommer textens crescendo på olika ställen i den svenska och den finska versionen. På finska avslutas versen med det jublande ”ja armon Herraa kiitä, kun laupias hän on” och när 47 finskspråkiga fullmäktigeledamöter och stämmer in i crescendot ska fyra svenskspråkiga ledamöter ha ganska bra gehör för att orka hålla ut med det mer avslagna ”till den som vill oss nära och fröjda på en gång”.

Att vara en svenskspråkig människa i en finskspråkig stad, eller en svenskspråkig församling i en stor finskspråkig samfällighet, är ungefär så här. Melodin och innehållet är det samma, men betoningarna är annorlunda. Ibland får man höja rösten för att höra sig själv sjunga.

Den som är trött och ledsen har svårt att hitta ord på ett språk som inte är ens eget. Den som är gammal och minnessjuk glömmer ofta alla andra språk utom det man lärde sig först. Tron tar vid där orden tar slut, men inget språk når så långt som modersmålet.

Vi firar hundra år med en gemenskap där det finns en vila i att få använda i sitt eget språk. Men vi talar finska, engelska och arabiska när det behövs, för bara den som lever i en översättning vet hur viktigt det är att få använda det språk man kan bäst.

Åbo svenska församling: Vi firar hundra år med en gemenskap som byggs av levande stenar

I en stad som präglas av att folk kommer och går, kommer människornas relation till församlingen att se olika ut. Så är det för all del överallt, men det märks tydligt i den urbana miljön.

Många hör till kyrkan, ett ökande antal gör det inte. Några har intensiv kontakt med församlingen genom barnarbetet, skriftskolan och ungdomsarbetet, andra dimper ner färdigt döpta och konfirmerade. Någon vårdar en familjegrav på gamla begravningsplatsen, andra är inte riktigt säkra på var de vill bli begravda.

Många förknippar församlingen med julafton, andra är mer förtrogna med 21:a söndagen efter pingst. För någon är gudstjänstliturgin trygg och välbekant, för någon annan ett obegripligt mässande och hoppande upp och ner i kyrkbänken. Någon kan referera till hur församlingen var på Kurténs, Karlssons, Sepponens eller Nalles tid som kyrkoherdar, för andra är den församling och de anställda som finns just den enda de känner.

För något år sedan blev det populärt för företag och organisationer använde hashtaggen #viärföretaget eller #viärföreningen i sina inlägg på sociala medier för att understryka gemenskapen mellan alla som jobbar för samma mål. Det är lite för långt för en hashtag, men jag tycker om en strof i psalm 165 ”Vi är Guds kyrka, Herrens hus, uppbyggt av levande stenar”.

I hundra år, och redan innan dess, har Åbo svenska församling har församlingsbor, gudstjänstbesökare, beslutsfattare, frivilliga och anställda varit med om att bygga församlingen. Vi som idag bär ansvar har stor anledning att känna tacksamhet både för dem som kom före oss och för de enorma inneboende resurser som finns hos församlingsmedlemmarna.

Varje söndag läses namnen på döpta och döda upp i högmässan och ekar en stund under valven i domkyrkan, som de gjort genom århundradena. I den enkla ritualen finns något oerhört fint. Innan du själv kan tala nämner församlingen ditt namn och när du inte längre själv kan höra ekar ditt namn en stund under valven i domkyrkan.

Siv Sandberg